Relationer går informationen

[HPSA] Den svenska underrättelsetjänsten under andra världskriget

2019.11.27 15:15 vonadler [HPSA] Den svenska underrättelsetjänsten under andra världskriget

Under andra världskriget var den svenska underrättelsetjänsten förvånansvärt kompetent.
Den militära underrättelsetjänsten kallades C-byrån efter sin chef Överstelöjtnant Carl Petersén (ibland antas att avdelningschefen Överste Carlos Adlercrutz var upphov till namnet, men så är det inte) hade vitt spridda kontakter inom stora delar av Europas officerskår och använde sig flitigt av de marin- och militärattachéer som var stationerade vis Sveriges legationer (ambassader) runt om i Europa. Dessa hade som uppgift att ha stora kontaktnät inom värdlandets flottor och arméer för att hålla reda på nya innovationer, doktriner och andra stridssätt som uppstod, avsikter och tankar inom värdlandets väpnade styrkor m.m.
C-byrån kom också att använda sig av extensiva kontakter med både motståndsrörelsen och tjänstemän i Danmark och Norge och kontakter med Norges legation i Stockholm, som gick från 3 till 1 100 anställda under kriget. Sverige fortsatte nämligen att erkänna den norska exilregeringen som Norges lagliga regering och inte Quisling och Terbovens norska regeringar, så den norska legationen (ambassaden) blev ett centrum för motståndsrörelse, spionage och agentverksamhet i Norden för de västallierade, en del av vilket kom Sverige till gagn.
Ska vi gå igenom några exempel på framgångar för den svenska underrättelsetjänsten under kriget?
1940-03-31 bekräftar den svenska militärattachén i Tyskland, Överste Curt Juhlin-Dannfelt rapporter från svenska sjömän att tyskarna lastar trupper och krigsmateriel på fartyg i sina Östersjöhamnar. Efter att ha talat med sina kontakter inom tyska armén får en bekräftat att tyskarna är på väg för att invadera Danmark och Norge och varnar sina norska och danska motsvarigheter, samt sina överordnade i Sverige. Det Juhlin-Dannfelt får höra är att tyskarna tror att britterna tänker invadera Norge och inte kommer möta något motstånd, därför måste de själva säkra Norge, samt att det hela är en enorm flankoperation mot Maginotlinjen, där man ska fortsätta till Nederländerna efter Norge (det senare är dock fel).
1940-04-06 har C-byrån på egna vägar bekräftat att tyskarna tänker invadera Danmark och Norge och Överste Carlos Adlercrutz varnar norrmännen. Exakt hur C-byrån får reda på detta är höljt i dunkel, som underrättelsearbete ofta är.
1940-04-08 berättar Överste Horst Rössing, tysk militärattaché i Finland för sin svenska motsvarighet, Överste Gustav "Gösta" von Stedingk om invasionen av Norge och Danmark dagen efter. von Stedingk telegraferar omedelbart utrikesminister Christian Günther, som lika snabbt telegraferar sina norska och danska kollegor om saken. Rössing ville bli militärattaché i Sverige istället för Överste Bruno von Uthmann och trodde han skulle kunna bli hjälpt i det om han hade bra personliga relationer med svenska myndighets- och regeringspersoner.
1940-04-12 går absolut högsta larm i Sverige - underrättelsetjänsten har med kontakter med danska tjänstemän kunnat bekräfta att tyskarna lagt beslag på och flyttat på de danska järnvägsfärjorna. Dessa är på den här tiden så nära roll-on-roll-off man kan komma, och man skulle kunna köra ombord en pansarbataljon, lägga till och bara rulla av den i en svensk hamn. Alla tillgängliga styrkor i Skåne sätts i högsta beredskap, redo för en tysk invasion. Senare visar det sig att tyskarna flyttat färjorna för att britterna lagt minor med flyg i ett försök att sänka dem, och tyskarna ansett att deras normala ankringsplatser inte var säkra nog. Men bara att Sverige inom mindre än 12 timmar från att tyskarna flyttat färjorna vet att de inte är där de ska vara och kan räkna ut vad de ska kunna användas till är imponerande.
Efter invasionen av Norge krävde tyskarna att Norsk Radios avtal med Sverige att få använda svenska telefon- och telegrafledningar genom Sverige och ner till kontinenten skulle fortsätta att gälla. Sverige svarade "Okej" och kopplade in sig för att avlyssna. Trafiken var dock kodad med Geheimschreiber, en version av enigma som i teorin skulle vara ännu svårare att knäcka. Dock lyckades Professor Arne Beurling med papper och penna knäcka de tyska koderna, med lite hjälp av tysk lathet bland signalisterna, som gärna började och avslutade varje meddelande på samma vis. På så vis läste Sverige kring 90% av meddelandena som skickades mellan Tyskland och Norge och kunde varna Stalin för Barbarossa, veta vilka instruktioner den tyska legationen (ambassaden) i Sverige fick inför handelsförhandlingar och därmed veta hur långt man kunde gå i sina krav m.m. Dessutom bytte man information från detta med den finska underrättelsetjänsten, som i utbyte delade med sig av sin information om sovjetiska förehavanden, koder, spioner m.m. Tyvärr avslöjade finnarna det för tyskarna och de ändrade sina koder och gjorde det omöjligt att läsa dem, tills en hjälpsam tysk desertör från Norge tog med sig en hel geheimschreiber sommaren 1944 och vi kunde börja läsa koderna igen.
Under våren och sommaren 1943 byggde tyskarna upp sina styrkor i Norge, bland annat satte de upp 25. Panzer-division och drog upp planer på en invasion av Sverige för att slå ut Sverige om de allierade landsteg i Norge och Sverige ställde sig på deras sida. C-byrån hade kontakter bland de norska hamnarbetarna och tulltjänstemännen i Oslos hamn och lyssnade även på den tyska radiotrafiken. Till exempel fick man noggranna rapporter på tyska stridsvagnsleveranser till Oslos hamn, om att tyskarna lastat ur tusentals kartor över Sverige i skala 1:100 000 i april 1943. När 25. Panzer-division flyttar från Oslo-regionen till Trondheimsregionen i maj 1943 dyker den upp i II. MILO (i Jämtland)s stabsrapporter bara två dagar efter att den flyttats.
När Finland i september 1944 sluter fred med Sovjet arrangerar man i Operation Stella Polaris så att en stor majoritet av personalen, deras arkiv, information och kunskaper i den finska signalspaningen och underrättelsetjänsten evakuerades till Sverige. C.a 750 personer transporterades över till Sverige. De flesta återvände till Finland när det blev klart att Finland inte annekterades eller blev en marionettstat till Sovjet, men mycket av informationen kopierades och blev kvar, vilket gav Sverige ett mycket starkt kort i början av Kalla Kriget vad gällde signalspaning och underrättelsearbete mot Sovjet.
När Sverige under våren 1945 började planera Operation Rädda Norge och att anfalla de tyska styrkorna i Norge om de inte kapitulerade när tyskarna på kontinenten gjorde det och/eller försökte mörda civila eller ta dem som gisslan gjorde underrättelsetjänsten en uppskattning på att det fanns ungefär 100 000 tyska stridande soldater, plus 80 000 man teknisk och administrativ personal i uniform. De verkliga siffrorna var 102 000 och 206 000 teknisk och administrativ personal. De senare var i praktiken värdelösa i varje form av seriös strid, så underrättelsetjänsten hade uppskattat väldigt väl.
Sveriges förmåga att kombinera agenter, militärattachéer, diplomatisk information och signalspaning till en helhet var väldigt god. Till exempel kan man nämna att tyskarna hade stora problem med detta. Studerar man deras information om Sverige och dess väpnade styrkor inför planeringen våren 1943 framstår en hel del luckor. Militärattachén Bruno von Uthmann verkar inte ha konsulterats alls, då han efter kriget skriver att inga planer alls framställdes mot Sverige. Major Karl Ogilvie, som var ansvarig för Sverige på Fremde Heere West verkar mest ha kopierat och klistrat in samma rapport om de svenska väpnade styrkorna varje år - där man skriver att Sverige saknar pansrade och mekaniserade förband, trots att 9:e och 10:e Pansarbrigaden är insatsklara sommaren 1943. C-byrån får även tag på 25. Panzer-divisions stabslägesrapport över Sveriges försvar från 1943-06-25 där det står att Sverige bedömes sakna pansartrupp!
submitted by vonadler to sweden [link] [comments]